Rubriken känns nästan lite ironisk. Vettig, men ironisk. Vill gärna att det ska vara så enkelt och vill gärna ha den inställningen, men hjärtan finns med och sätter sig på tvären. Några månader ÄR lång tid!
Om jag tyckte att denna period var jobbig så kommer det inte att vara nånting i jämförelse med nästa. Har liksom ignorerat de tankar som trängt fram angående resa nummer två, just för att fokusera på resa nummer ett i första hand. Nu är dock den första över och nästa närmar sig med stormsteg. Fruktansvärda känslor inombords. Det är ju inte bara mig det är synd om. Tänk alla omkring mig som blir tvungna att stå ut med mitt tjat och mina känslomässiga utbrott... ja jösses. Jag blir väl tvungen att bunkra upp med näsdukar i varenda vrå förstår jag.
Däremot kommer jag förmodligen att vara väldigt sällskaplig under denna (alldeles obeskrivligt långa) period. Blivande inneboende hos Therese och stammis på Strömpis?! Javisst!! Dessutom kommer jag ju att få se mer utav vårt kära Europa. Har aldrig varit i London, så det blir ju en upplevelse att se fram emot. Med det sällskapet kan det ju dessutom inte bli annat än PERFA!!
Är man kär så är man!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Ordet är ditt!